Läser en väldigt bra bok som ingår i en uppgift om konflikthantering:

Normell, Margareta (2004). Pedagogens inre rum: om betydelsen av känslomässig mognad. Lund: Studentlitteratur. (125 s).

Jag har skrivit ner några utdrag från den som för mig känns extra relevanta, speciellt efter den utelämnande posten jag skrev för några dagar sen..

Mentalisering innebär förmåga att ”läsa av” hur andra människor känner sig och se en mening i hur de handlar. Detta innebär att man väger in den information som finns tillgänglig och därefter drar slutsatser som leder fram till en rimlig tolkning. (s. 62)

Mentalisering innebär också att att kunna skilja mellan inre och yttre händelser, mellan sig själv och andra. (s. 63)

Pedagoger är ofta lyhörda för elevernas behov men lomhörda för sina egna. /…/ Vi känner ofta andra bättre än oss själv./…/ Jag brukar försöka fundera över hur jag tycker att livet så att säga handskas med mig och hur jag tycker att jag själv handskas med livet. Kan jag påverka det som händer utan alltför stor ansträngning eller råkar jag ofta i konflikt med folk när jag försöker? Känner jag att folk i allmänhet vill mig väl eller tycker jag att andra mest jävlas och försöker göra livet surt för mig? Känner jag att tillvaron för det mesta har mening och sammanhang, att det som händer både går att begripa och hantera eller är jag utelämnad åt andras nyckfulla beteenden och har fullt sjå att mest hela tiden hålla näsan ovanför vattenytan?Alla råkar vi ut för kriser och svåra perioder, det hjälper oss ofta att växa och mogna men om livet som helhet består mest av kriser, så kan det vara dags att göra något åt det. (ss 65-66)

Detta sätter jag i relation till min yrkesroll, och osäkerheten att tillfälligt befinna mig på någon annans arbetsplats – deras domän. Speciellt det faktum att jag tidigare uttryckt en känsla av att som vikarie vara efterlängtad och därmed mer välkommen än som student. Så dags nu att inse det, men bättre sent än aldrig?

Annonser