Läser länkar och tänker. Pratar med min vän kloka vän Magdalena som det alltid går så lätt att diskutera svåra samhälleliga frågor med.

Jag visar henne debattartikeln i SvD skriven av Damon Rasti, och hon håller helt med.

Sen visar jag henne blogginlägget som Lady Dahmer skrivit som svar. Magda nickar och säger: det stämmer också.

Nu ska jag skriva en replik på mina sammanfattande tankar kring den strukturella rasismens vara eller icke vara. Utgående ifrån det faktum att jag är privilegierad vit medelklass.

Naturligtvis förekommer det rasism mellan olika folkgrupper och etniciteter. Det är blint och lite martyriskt av oss svenskar att tro att det bara är vi som kan diskriminera andra. Faktum är att människor är flockdjur som hjärtans gärna vill tillhöra en grupp, ju mer väl avgränsad desto bättre. Vid flykt eller flytt från sitt ursprung/hemland är det väl då också än mer självklart att grupptillhörigheten blir desto viktigare, för att inte stå helt utan sammanhand. (Dessutom är många av de kulturer där det just nu är oroligt utpräglade familje-/vi-kulturer)

Det enklaste sättet att deklarera sin grupptillhörighet är att avgränsa sig från andra grupper, och delvis också att framhäva sin egen grupp som den bästa, det enda rätta. Således skapas främlingsfientlighet och rasism – dock bara om det ingår ett strukturellt förtryck blir det ett samhällsproblem. (Dvs: glåpord och fördomar drabbar främst (enbart?) den grupp som inte har makten i samhället/omgivningen).

Här kommer min poäng som en fortsättning på det Blomberg (Dahmer) säger: i de mindre beståndsdelarna som vårt samhälle består av – stadsdelar, yrkesbranscher, fritidsorganisationer – kan det väl visst förekomma strukturell rasism där en invandrare diskriminerar en annan? ursäkta fördomskavalkaden När taxichaufförerna inte anställer eller kör folk av ett visst etniskt ursprung, när p16-laget fryser ut vissa killar på grund av hudfärg eller när ”invandrare” klumpas ihop i vissa av storstädernas förorter och där blir utelämnade åt vilken grupp som just där är störst och mäktigast.

Jag vill med detta också säga att det för mig inte längre är lika konstigt att ”jag är inte rasist, men…” har blivit så vanligt. Det finns en allmän en känsla av att det här pågår, men på grund av vårt (kaukasiska) privilegium har vi mist rätten att uttala oss. Faktiskt. Det krävs att folk med annat etniskt ursprung och viss medial makt gör frågan till sin – sen kan såna småttingar som jag få en chans att se och sammanfatta den stora bilden.

Jag tror jag tänker rätt nu, det gör jag faktiskt …

mvh, Lova

Annonser