Jag gör en reflektion idag. Inget ifrågasättande, utan enbart en fundering och en känsla av att behöva bena ut en del…

Till att börja med: män i förskolan och skolan – underbart.
Varför? Vet inte…

Eller? Det sägs att det ska tillföra en annan dimension än vad som vanligtvis finns på arbetsplatser med övervägande/enbart kvinnor. Ett annat arbets- och samtalsklimat.
Och framförallt sägs det att barnen även behöver manliga förebilder.

So far so good. Just nu känns det bara som att killar har två beteenden att välja på. Antingen den mjuka mannen som helt enkelt är en människa som gillar att arbeta och umgås med barn. Eller den lite mer ”manliga mannen” som fyller rollen av allt det barn saknar i skolan: vaktmästaren, fotbollsproffset, kompisen. Den som brötar, vrålar, styr och ställer. Snackar sport och bilar med papporna, flörtar och charmar mammorna och de kvinnliga kollegorna. Smickrade och nöjda låter man/vi/dem honom hållas. Det är ju så skönt när någon annan tar kommandot. Kräver kommandot med både kroppsspråk och röst.

Engångsföretelser antagligen. Men var finns de kvinnor i skolorna som ser sig själva som naturliga ledare med förmåga att fånga och behålla uppmärksamheten? Är kön verkligen en så stor del av förebildandet, eller kan kvinnor besitta den vidden av egenskaper som gör att varje barn hittar någon att se upp till?

Vad tänker du när jag säger såhär?

mvh, Lova

Annonser