Jag var (delvis) med i en diskussion ikväll som började med en fråga om hur vi ska bemöta barn som undrar (med ord eller med handling) om de är fina. Vi var relativt överens i gruppen om att detta fiskande efter komplimanger handlar om att barnen vill bli sedda och få uppmärksamhet, och att ett ”ja vad fin du är” inte hjälper utan snarare stjälper. Jag skrev bland annat såhär:

på praktik och vikariat på förskola och förskoleklass har jag anammat en stående fras, vare sig det gäller kläder, teckningar osv: vad tycker du själv? Barnen svarar gärna glatt på den frågan och då ler jag och säger ”det är det viktigaste” 

(2 timmar och 12 likes senare…I’m just sayin’ ^^)

Därefter gick diskussionen in i ett väldigt intressant läge där kommentarerna haglade och två tydliga ståndpunkter utkristalliserade sig. Några tyckte att några komplimanger här eller där inte kunde skada, snarare hjälpa barnet att bli nöjt med sig själv. Dessvärre hann jag inte med att kommentera allt jag hade velat, så jag har kopierat några kommentarer jag skulle vilja bemöta hit till bloggen.

De förtjänar var och en ett långt och bra svar, och för att det är inlägget inte ska bilda en text-vägg tänkte jag portionera ut dem under några dagar. Hänger ni med?

mvh, Lova

Annonser