Imorgon går jag in i sjätte terminens praktikperiod. VerksamhetsFörlagd Utbildning som det heter. Jag tror och hoppas att det kommer bli två fantastiska veckor. Men jag känner det inte. Önskar jag fick komma dit: efterlängtad, beredd på att göra en insats, göra skillnad för dem. Med andra ord: som vikarie.

Kommer jag inte dit istället och tar deras bästa pedagog ifrån gruppen några timmar, fumlar och famlar med mina papper, uppgifterna och det korrekta beteende en student förväntas ha. Kan jag rycka in vid en påklädning, en måltid eller sagostund? Nej jag måste uppmärksamma rutiner och planeringar, föra vettiga samtal med ovilliga föräldrar och typ, liksom, representera Högskolan. 

Sen kommer dagen, den värsta och sista av dem. Har de köpt något till mig som tack för tiden? Borde jag göra det? Eller ska jag baka? Bara inkludera de vuxna eller ha med glass till barnen också? Är två veckor tillräckligt lång tid för att det ska kännas som något jag vill göra, eller något jag borde? Jag brukar lösa det med att vara sjuk sista torsdagen i perioden och ge dem tid att diskutera detta ifred i arbetslaget. Mina 10% giltig frånvaro behöver ju inte förfalla bara för att jag inte har vett att bli sjuk…

Nåväl. Imorgon är den första dagen i resten av mitt liv. Prio 1: hitta dit. Prio 2: inte riva någon med lösnaglarna. Det ska nog gå bra…

mvh, Lova

Annonser