Angående komplimanger om utseende till barn, inspirerad av Lady Dahmers inlägg om hur pedagoger kan bemöta barn på olika sätt.

Alternativ 1: man säger ”Ååh, vad fiin du är!” när barnet visar upp något speciellt de har på sig.
Resultat: barnet gillar uppmärksamheten och vill därefter ha på sig kläder som ger samma bemötande igen. Ofta finkläderna som är svåra att leka i till exempel?

Alternativ 2: för att undvika resultatet i alternativ 1 ger vi komplimanger till barnen vad de än har på sig.
Resultat: barnen undrar vad som är fel de gånger de inte får höra ”Ååh, vad fiin du är!” och försöker ändra sig för att göra någon annan nöjd.

Alternativ 3: man ger barnen komplimanger för vad de gör och presterar.
Resultat: Barnen söker bli bättre på något de kan förändra, men är fortfarande beroende av bekräftelse från andra.

Alternativ 4: kommentera varken utseende eller prestation, eftersom det är en envägskommunikation som sätter barnet i beroendeställning hos vuxna. För samtal med barnen om vad det gör, tänker och vill.
Resultat: barnen lär sig uttrycka sina åsikter och att de är viktiga. I samverkan med vuxna får de förståelse för sig själva och för världen.

Det är solklart för mig vilket alternativ jag väljer, både i arbetet och privat.

mvh, Lova

Annonser