I ljuset av den senaste debatten angående tjuvkikande i skolmiljö tänker jag tillbaka på vad jag själv upplevde under de tidiga åren i mellanstadiet.

Tilläggas bör kanske att jag är helt på Astrids sida och jag tycker inte det finns några tvivel om att skylten reproducerar unkna stereotyper av ett beteende som våra barn inte ska behöva uppleva. Förväntningarna på både pojkars och flickors agerande (eller brist på) gör båda könen till förlorare.

I den klassen jag gick i fanns inga tydliga konflikter, uppdelningar eller brådmogna barn och jag tror att de flesta trivdes.

Efter gympalektionerna blev det under en tid standard att en eller flera av killarna försökte ta sig in i tjejernas omklädningsrum. Det var mycket skratt, spring och kamp för att hålla våra dörrar stängda. Vi tjejer utvecklade en spännande lek tillsammans: hur skulle du bäst och snabbast skyla dig om killarna kom in NU. Eller NU. Upp med handduken eller tröjan. Sätt dig med ryggen mot ett hörn. Håll ihop.

Ibland gav vi igen. Gick aldrig lika långt, som att försvinna lite tidigare från gympan för att kunna gömma sig i deras omklädningsrum. Men vi ryckte i dörren och försökte skrämma upp och skämma ut lika mycket vi. Försökte, men vågade eller kunde inte lika mycket. Deras blåa svettiga omklädningsrum gav vi egentligen inte mycket för.

Och vi tyckte alla det var roligt, i flera veckor faktiskt.

Sedan gick det överstyr. Killarna lyssnade inte när vi sa till att det räckte. Vi kom nästan försent till nästa lektion, för vi hann inte både byta om och jaga ut killar som gömt sig i städskrubben. Vi-känslan bland oss tjejer stärktes, det fanns en tydlig gemensam kamp för oss. Jag tror att även killarnas gemenskap stärktes, och att hela klassen hade hittat en lek att leka tillsammans.

Gympaläraren märkte naturligtvis vad som pågick, och gjorde sitt bästa för att stoppa påhitten, redan innan vi tröttnat. När vi bad om det stannade han kvar i närheten av omklädningsrummen så länge vi var kvar. Vår klasslärare hade också rätt bra koll på läget. Jag minns att vi fick tid och plats att ta upp vad vi tyckte och kände inför det här, och det lyftes till diskussion i hela klassen. Läraren stod på vår sida, och vi-känslan förstärktes. Vi togs på allvar, och för mig blev reaktionerna kanske lite för hårda. Vi lekte ju bara.

I det uppeldade läge vi alla befann oss i var det nog svårt att förstå när gränsen korsades en gång för mycket och vi blev arga istället. De positiva effekterna av uppmärksamhet och gemenskap övervanns av bristen på integritet och respekt. Hur det hela slutade vet jag inte. Det rann nog ut i sanden när killarna insåg att vi faktiskt inte uppskattade deras beteende.

Vad jag vill med det här är att berätta. Jag värderar inte upplevelsen för någon annan än mig själv, och jag sätter den inte heller i relation till skylten eller klimatet på dagens skolor. Jag vet bara att upplevelsen för mig som tioåring var nästan enbart positiv. Vi blev eftertraktade. Vi kände våra egna gränser,  vi fick gensvar och blev lyssnade på och det aldrig gick för långt. En livserfarenhet jag inte hade velat vara utan.

mvh, Lova

Annonser