Våra telefonsamtal (och därmed vårt distansförhållande) är på många sätt en koncis lista på alla oschyssta tillmälen, knäppa utrop och fåniga smeknamn man kan komma på en sen kväll. Det är okej (men ändå inte!) att skrika tyst till varandra, när någon på tv pratar.

Jag frågar hur din dag har varit, och du ger mig två eller tre kärnfulla meningar. Sen glömmer du att fråga mig detsamma, trots att det i princip är den enda anledningen till att jag frågade dig i första hand. När jag sen försiktigt säger ”du undrar inte hur jag har haft det..?” och du suckar ”jo… det gör jag väl”, Jag vet att sucken beror på att jag de följande tio minuterna kommer hålla en monolog för dig, där du (om du hade lyssnat) får veta: hur dags jag vaknade, vad jag har ätit (alla måltider), vem jag har träffat och vad den och den har skrivit på facebook/bloggen/sms. Och du förstår fortfarande inte att jag behandlar dig så som jag vill bli behandlad – kan inte du, älskling, också berätta allt om din dag? Eller måste jag fråga dig varje gång: vad har du ätit, när gick du och lade dig, har du träffat några kompisar idag? Ska jag verkligen behöva låta som din mamma, älskling?!

mvh, Lova

Annonser